Vi kan väl börja med mig, Jag heter då Annie, jag är 14 och jag har ridit i åtta och ett halv år, varav sju år var på ridskola.
Jag tyckte om att vara på ridskolan, men en efter en i min grupp skaffade egna ponnys och slutade ta lektioner, därför kom Dalton som ett helgon till mig, det var i början därför jag tog honom, för att få ut av min ridning.
Själv är jag för det mesta glad, men som alla faller jag ner i depp då och då, oftast är det min bästa vän Fanney som får fånga upp mig då, hon är bäst!
Ibland (särskilt efter energidrickor) får jag socker ryck och springer runt och flummar som ingen tycker är roligt förutom mina kära vänner i skåne som förstår mig på riktigt <3
Men jag tror mina klasskompisar står ut med mig ganska väl.
Förutom ridningen så spelar jag fotboll (ska till USA om två år), sjunger (Är med i en musikal med premiär 8 april) och är en vanlig skolelev som försöker överleva åttan, fast ridningen är roligast!
Har linser, men dem kliar -.-
Nu till Dalton då :D
Daltons ägare och jag red i samma ridgrupp när jag kanske var åtta men sedan fick hon, som så många andra, en egen liten ponny och hon lämnade ridskolan, jag tänkte inte mer på det och fortsatte som förut.
Men förra sommaren hjälpte jag till på en lokal hopptävling klubben anordnade och jag stod på framhoppningen och ropade på ekipage som skulle värma upp när jag hajade till vid ett namn, det vill säga Daltons ägares, jag tror hon kände igen mig också fast jag vet inte.
I alla fall, några veckor efter det frågade min ridlärer Åsa om jag visste vem Dalton var, och vem som ägde honom och eftersom jag hade sett dem på tvälingen så svarade jag ja.
Då förklarade åsa att ägarna hade problem med tiden och behövde en medryttare på Dalton och att hon(Åsa) trodde jag skulle bli perfekt på honom.
Efter mycket om och men bestämde sig jag och mamma för att prova ett halvår och jag var lyrisk, tre dagar i veckan skulle jag ha en helt egen häst och en dag i veckan skulle jag få chans att träna privat för Åsa.
Men Dalton var ingen drömponny precis.
Han är ganska gullig men de ljusa ögonen får honom se farlig ut och det är svårt att få honom att peka framåt med öronen, dessutom är han totalt skänkeldöv och dessutom väldigt elak mot nervösa tjejer som har sin första häst, så han var rena tortyren för mig den första hösten, bet och trampade på mig, slet sig för mig och vägrade gå, det gick så långt att jag till slut inte kunde gå in i boxen efter som han sparkade rakt ut.
Så jag sökte hjälp hos Åsa eftersom jag inte ville tillbaka till ridskolan så med hennes hjälp vände det, jag började binda upp Dalle i gången, släppa lite på reglerna och låta honom göra lite mer och dessutom började jag rida med dressyrspö.
Nu är Dalle som en helt annan ponny, han är fortfarande sur men han kan stå uppbunden med bara ett grimskaft och han hotar mig inte längre när jag kommer med sadeln, och dressyrspöt är borta, han är en lite tjurig och lite lat men för övrigt en helt OK ponny och jag skulle inte vilja byta bort honom för något i världen.
Jag och Dalton första gången jag visste att jag skulle sköta om honom
Och sist men aldrig minst: Tarragona:
När jag först la märke till Tarra var jag 12 år och var på Fenix för andra gången i mitt liv.
Vi skulle få våra lägerhästar och jag hade inte önskat någon fast jag hade haft möjlighet till det eftersom jag inte hade trivts med ponnyn jag haft året innan.
När jag fick Tarragona stönade jag lite inom mig, en vanlig, tjock brun C-ponny, som såg ut att sova.
Men jag hade fel, Tarra älskar att hoppa trots att hon är 19 år, hon gillar att bada varma dagar och hon njuter lika mycket som jag av uteritter.
Det tog sin tid men när halva veckan gått var jag tvungen att medge att jag hade fel om henne, och det slutgiltiga beslutet kom när vi två kom med i hopplaget på avslutningen: Jag älskade henne.
Året 2010 åkte jag till fenix igen, fick Tarra och lät inte ett enda ögonblick gå till spillo, vi kom med i både dressyr och hopplaget och kom till ock med trea i det sistnämnda.
Men det är som att dö när man hoppar av sista gången och åker iväg, jag tror alla som varit på ridläger vet vad jag pratar om.
Tarragona är uthyrd till en ridskola under vintern, jag vet att hon har det bra men jag önskar ändå att hon var hos mig.
I sommar ska jaag till fenix en sista gång, jag kommer önska Tarra igen och jag kommer aldrig släppa taget om henne efter det, aldrig någonsin, hon kommer alltid ha den allra största delen av mitt hjärta <3
Nu, Då, Föralltid <3
Så, dag ett är klar och den blev meeeegalång :O
Imon ska jag till Dalton och rida så vi hörs
//Annie (L)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar